just nu, i den här sekunden känns livet pest. jag känner mig helt galet ensam och jag vet inte riktigt vem jag ska prata med om det. så jag skriver. i morgon blir jag arbetslös. och jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. vad jag ska söka för jobb. vad jag vill. jag vet vad jag vill på lång sikt, jag vet till och med vad jag vill göra på kortare sikt som efter nyår men vad jag vill göra i höst vet jag inte. har jag ens något riktigt val? är det inte så att jag måste ta första bästa? även om det inte är det jag vill? håll dina dörrar öppna säger min pappa, men det känns som om han menar håll RÄTT dörrar öppna. men det som är rätt dörr i hans ögon är ju nödvändigtvis inte rätt i mina. varje dag sen sista antagningsbeskedet kom har det första han har sagt till mig efter att han har kommit hem varit: har du ringt skolan idag? varje dag. jag vill inte ens gå i skolan. eller i alla fall inte ljusdesign. inte som jag känner nu. så nu svävar jag i ovisheten igen. en del av mig vill bara skrika till mig själv att ta mig samman, ingen kommer och knackar på dörren och frågar om du vill ha ett jobb. "Destiny is for losers. It's just an stupid excuse to wait for things to happen instead of making them happen" som Blair skulle säga. Men en annan del av mig vill gömma mig under täcket en stund till. jävla ovishet