jag har sedan jag var 11 år tyckt att jag väger för mycket. och det är ju absolut inget ovanligt. men i mitt fall gjorde det att jag inte insåg att hur mycket och hur snabbt jag gick ner i vikt när jag var 15 år. Tjejen som året innan hade ropat "Jävla fetto" efter mig i koridoren gav mig då komplimanger för mina smala ben. jag minns att vi hade släktkalas i Januari och min kusin dorg mig åt sidan för att tala om hur smal jag hade blivit. vi hade senast setts vid jul. När jag såg mig i spegeln var jag ju samma tjej, visst mina kjolar satt lite lösare,visst jag fick på mig en klänning jag hade på skolavslutningen i 4an. Men jag såg det inte. det var först när kroppen började säga ifrån, när jag inte kunde resa mig upp utan att svimma som jag och mina föräldrar förstod vad som hände.
 
Det tog ett ungefär att gå upp i vikt igen, det tog 4 år för imunförsvaret att återhämta sig och psyket jobbar jag fortfarande med. Jag är så himmla himmla kär i kärleken så jag hatar att vara ensam. så då blir det lätt att skylla på att man är för tjock, att man liksom inte räcker till men att man kan ändra på det. "bara jag blir smal kommer Han med stort H att dyka upp, bara jag blir smal". Jag vet att jag är långt ifrån ensam att känna så( även om jag bara känner så då och då) men det är dags att sluta med det. Om någon vill ha mig bara för att jag är smal så vill han ju inte ha MIG! Jag vill att någon ska vilja ha mig för att jag är jag. Jag vill få vara någons undantag( He's just not that in to you referens). Och varför ska det vara sån himmla stress? jag är fortfarande tonåring för tusan! jag har hela livet framför mig, en miljon vägar att välja mellan och 10 000 drömmar att uppfylla. någonstans där på vägen tänkte jag försöka hitta mig själv.

Jag är en rätt ovanlig, rätt fantastisk tjej. Jag sticker ut,jag har alltid färggranna stormönstrade klänningar om jag får välja själv, jag fullkomligt älskar 50-och60-talet och jag lyssnar på musik som gör mig glad. Jag stå för den jag är i alla lägen och jag är aldrig rädd för att säga vad jag tycker, det spelar ingen roll om det är till 2 personer eller 2 000 personer. Jag gråter till filmer som flicka, wildchild och hannah montana the movie, och visst känns det lite pinsamt men jag kan ändå stå för det. allt detta väger upp blickarna man kan få på stan ibland. vissa dagar vill jag tillhöra den grå massan men jag jobbar på att aldrig bry mig. för varför skulle jag det? Varför ska jag värdera negativa åsikter om mig högre än positiva? så jag tänker fortsätta ha blommiga kjolar,hög midja och broderade liv, jag tänker fortsätta lyssna på allt från Elvis till backstreet boys och jag tänker fortsätta angagera mig i sånt jag brinner för. För jag är faktiskt fantastisk, precis som jag är. jag, och många andra som känner som jag, måste bara jobba på att komma ihåg det 365 dagar om året.

Puss på ER!