Jag vet att jag tjatar, kanske borde märka mig som "hästblogg". Men det är den jag är, det jag älskar mest av allt. Det som är viktigast för mig. Jag klarar inte av att vänta längre. Jag vill och har velat alldeles för länge. Jag vill ta det största steget men vet inte hur. Är det bara att sätta ena foten framför den andra? Jag behöver deras stöd och dom förstår inte. Dom ifrågasätter att jag vill köpa en bil, hur skulle dom förstå tanken med en häst? Jag vet att pappa bara vill mitt bästa. Att han tänker på mig. Men han förstår inte att det här också är jag, att jag är vilsen utan det här. Han vill inte att jag ska binda mig,att jag ska kunna göra vad jag vill vart jag vill när jag vill. Han förstår inte att det är det här jag vill och att jag om någon vet att det är en livsstil. Jag ser läsningar på problem, realistiska lösningar även om jag skulle börja plugga till hösten. Jag har en plan. En bra plan. En trovärdig plan. Men eftersom det här är så fruktansvärt viktigt för mig vågar jag inte berätta riktigt, jag vågar inte tala om hur det ligger till. Längre fram i vår kommer jag få en del av svaren jag måste ha för att få dom med mig. Men just nu känns det väldigt långt borta...