Jag vet inte riktigt vilken typ av blogg jag vill att det här ska vara. Ibland vill jag kunna skriva allt, även när jag mår dåligt, ibland vill jag att det ska vara en pastellig och glad blogg, där solen alltid skiner om ni förstår vad jag menar. Just nu tänker jag låta bloggen vara det jag behöver, en plats där jag jag ventilera. Allt har kännt så himmla bra ett tag nu. Varberg är fint, min korridor är bäst, jag har min egna lägenhet, skolan har flutit på och är rolig och jag har träffat världens finaste J. Men i måndags åkte han till andra sidan jorden och jag saknar honom så att det gör ont. I tisdags fick jag reda på att jag inte klarade min tenta. I onsdags var det schema strul i en av kurserna vilket har rört upp i planerna. Igår fick jag ett samtal om eventuellt jobb vilket är super kul! men som kom fruktansvärt olägligt och jag får ont i magen av att vara tvungen att tacka nej. Idag fick vi reda på att vi iprincip måste skriva om vårt arbete i Redovisningskursen + att vi måste komma igång med arbetet i projektledninen på allvar + läsa kurslitteratur + påbörja arbetet i event IT + plugga till omtentan+ eventuell upplärning på nytt jobb + att jag har lovat mamma att vi ska gå på bio i göteborg och se Les Mes. Detta i kombination med fina ord från andra sidan jorden gjorde att stressbomben i mitt bröst exploderade innan. Jag fick ett panikångestanfall och kunde inte andas. Jag har till viss del lugnat ner mig nu, men har fortfarande tårar som trycker bakom ögonlocken. "Efterskallven" av anfallet yttrar sig i utmattning, är så fruktansvärt trött nu, hade kunnat gå och lägga mig. Och jag fryser något koppiöst, kroppen bara skakar och mina fingrar är likbleka. Ibland måste jag påminna mig själv om att man inte alltid kan vara stark, att det är okej att falla ihop ibland. Bryt ihop och kom igen