Ridlektionen igår gick bra. Skänkelvikning i övergångar, svårt men kul:) har inte tappat så mycket av tekniken men konditionen är inte på topp om vi säger så.

När jag kom hem frågade pappa hur det hade gått och om det kändes kul att rida igen. Jag svarade ärligt att det hade gått rätt bra. Och att det var kul men det känns ändå tungt att i bakhuvudet veta att jag aldrig kommer komma längre. Jag kommer inte ens kunna leva upp till min egen potential på ridskola. Jag fick till svar att jag ska "försöka se det som en kul grej". Och han ifrågasatte mina tävlings ambitioner och jämförde dom med att han skulle vilja tävla i F1. Det känns väldigt tungt att dom inte förstår att det här inte är något jag gör, det är den jag är